En souvenir. Vår. Som jag har lekt tanken med. Don't play with fire. Det lärde man ju sig när man var liten. Men när blir man egentligen vuxen? Man kommer ju alltid att vara sina föräldrars barn. Och jag tror att man lär livet ut. Jag lär mig varje dag och det är jag mycket tacksam för. För ganska så exakt två månader sedan lyfte jag från vad som var allt jag visste då. Nu vet jag, på gott och ont, så obeskrivligt mycket bättre. Det är fantastiskt och läskigt hur upplevelser och erfarenheter förändrar en. Två månader av ofattbara omställningar och beslut. Och nu endast åtta dagar kvar och det spritter i mig som aldrig förr. Det är en obeskrivlig känsla. Inte bara det, men också för att ingen har någon aning om vad det är jag skriver av mig just nu. Även ikväll har varit en känslosam berg och dalbana. Precis som dem flesta. Kvällssol på balkongen. Tårar av glädje och påminnelser. Lösgodis och luskande på möjliga livsplaner. Framtidsvisioner i drömmarnas land. EM-avslut med flaggan i topp. Beckham i ELLE. Vilken kväll. Jag håller på att sakna ihjäl mig. Jag ska somna ensam ikväll. Den sista tisdagen på obestämd tid.