Ibland är livet precis som i en sång. Skönt att höra att andra har det likadant, säger då vissa. Nej, faktiskt inte, det hjälper inte mig ett endaste dugg. Inte för det. Men om jag hör en sång, så har de inte det likadant. Ah, det suger rätt hårt ibland. Nu är ibland. Ibland är nu. Tillbaka här. I mörkret. Höstmörket älskar jag, allt med hösten älskar jag, förutom regnet, och att du inte är här med mig. Men allt just nu känns bara mörkt. Mörkt är en term som oftast används för saker som är riktat neråt, ledsna, jobbiga, frustrerande, panikframkallande, så är det i alla fall för mig. Ibland. Just nu. Men mörker behöver inte alls det betyda det. Grått till exempel. Grått kan vara allt annat än mörkt. Jag har precis upplevt tre månader, närmare bestämt 86 dagar av guld. Även guld kan ha sina skavanker, but flaws can be good, remember? You are gold for my soul.
En souvenir. Vår. Som jag har lekt tanken med. Don't play with fire. Det lärde man ju sig när man var liten. Men när blir man egentligen vuxen? Man kommer ju alltid att vara sina föräldrars barn. Och jag tror att man lär livet ut. Jag lär mig varje dag och det är jag mycket tacksam för. För ganska så exakt två månader sedan lyfte jag från vad som var allt jag visste då. Nu vet jag, på gott och ont, så obeskrivligt mycket bättre. Det är fantastiskt och läskigt hur upplevelser och erfarenheter förändrar en. Två månader av ofattbara omställningar och beslut. Och nu endast åtta dagar kvar och det spritter i mig som aldrig förr. Det är en obeskrivlig känsla. Inte bara det, men också för att ingen har någon aning om vad det är jag skriver av mig just nu. Även ikväll har varit en känslosam berg och dalbana. Precis som dem flesta. Kvällssol på balkongen. Tårar av glädje och påminnelser. Lösgodis och luskande på möjliga livsplaner. Framtidsvisioner i drömmarnas land. EM-avslut med flaggan i topp. Beckham i ELLE. Vilken kväll. Jag håller på att sakna ihjäl mig. Jag ska somna ensam ikväll. Den sista tisdagen på obestämd tid.
Det är inte alls som jag hade trott, att komma tillbaka. Efter att börjat ett helt nytt liv. Inte med vilje, utan det bara blev så. Jag tror att det blir så om man tar sig till och fäster sig som jag gör. Inte för att jag hade några förhoppningar. Men ändå lite tro och hopp. Och kärlek. Var fan är kärleken? För mig är det tydligen på andra sidan jorden. Men det här handlar inte bara om det. För hade jag inte haft det så hade jag ändå känt som jag gör nu angående det hela. Jag tror dock att det öppnar ännu ett par nya ögon, men det är ändå med mina helt sprillans nya ögon och fräscha syn, som jag ser allt annorlunda nu. Så som det egentligen är. Det behöver jag inga glasögon för, även om jag idag fick lite dille på att, kanske har jag ändå lite synfel, jag har ju faktiskt huvudvärk i princip hela tiden. Men solglasögon är ett bra plåster. Vissa sår kan dock inte läkas med plåster. Vissa förbli öppna och olösta allt för länge. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att börja skriva igen. Förr var det ju, såklart för mig själv men också för att hålla er uppdaterade, även om på ett någorlunda hemlighetsfullt sätt, men ändå lite intressant hoppas jag? Nu vet jag inte riktigt, men jag skriver i alla fall och det känns jävligt skönt. Läs ni om ni vill.