Det är inte alls som jag hade trott, att komma tillbaka. Efter att börjat ett helt nytt liv. Inte med vilje, utan det bara blev så. Jag tror att det blir så om man tar sig till och fäster sig som jag gör. Inte för att jag hade några förhoppningar. Men ändå lite tro och hopp. Och kärlek. Var fan är kärleken? För mig är det tydligen på andra sidan jorden. Men det här handlar inte bara om det. För hade jag inte haft det så hade jag ändå känt som jag gör nu angående det hela. Jag tror dock att det öppnar ännu ett par nya ögon, men det är ändå med mina helt sprillans nya ögon och fräscha syn, som jag ser allt annorlunda nu. Så som det egentligen är. Det behöver jag inga glasögon för, även om jag idag fick lite dille på att, kanske har jag ändå lite synfel, jag har ju faktiskt huvudvärk i princip hela tiden. Men solglasögon är ett bra plåster. Vissa sår kan dock inte läkas med plåster. Vissa förbli öppna och olösta allt för länge. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att börja skriva igen. Förr var det ju, såklart för mig själv men också för att hålla er uppdaterade, även om på ett någorlunda hemlighetsfullt sätt, men ändå lite intressant hoppas jag? Nu vet jag inte riktigt, men jag skriver i alla fall och det känns jävligt skönt. Läs ni om ni vill.